Igår kväll blev jag lite sentimental och började sakna mina underbara vänner så otroligt mycket. Att inte kunna träffa dem när man vill är jobbigt. Önskar att jag hade de allra närmaste vännerna här (just nu är det 11 mil mellan oss). Är så lyckligt lottad som har såna underbara och fina vänner runt mig och min dotter. Jag kan vara dålig på att verkligen berätta det för dem, men de betyder så otroligt mycket för mig. Utan dem fungerar jag inte.
Allt detta slog mig igår under dagen då jag åkte till mitt gamla jobb och träffade gamla kollegor, som inte bara är kollegor utan även mina vänner. Även de har en otroligt stor plats i mitt hjärta. De finns där för både mig och min dotter och det kan jag inte tacka dem nog för.
Jag önskar och hoppas att när min dotter växer upp, Att även hon ska få känna på vad riktig vänskap är. För vänner behöver man ha, oavsett hur långt det är i mellan eller hur gamla/unga dem är. Man mår som allra bäst när man får umgås med de bästa personerna som finns (i alla fall jag gör det).
Vet inte vad jag skulle göra utan alla dessa fina människor, eller hur jag skulle kunna tacka er för att ni finns vid min sida. Jag hoppas att ni vet (trotts att jag är dåligt på att säga det) vet hur mycket ni verkligen betyder för mig.
Eftersom jag inte kan träffa mina vänner som bor kvar i Hagfors hur som helst, så vet jag ändå att ni alltid finns där för mig. Det kan gå månader innan vi ses, men återupptar alltid där vi slutade förra gången. Och det känns så skönt att kunna göra det. De nyfunna vännerna jag har här i stan är guld värda. Vissa har jag inte känt så länge (fast det känns som om vi känt varandra i hundra år), men ändå har kommit riktigt nära. Det är sjukt hur bra man kan klicka med vissa personer och hur lika man egentligen är.
Det jag vill säga med detta inlägg är väl egentligen att man ska ta tillvara på de vänner man har. Berätta för dem hur värdefulla de är och att Friendship Never End.