Ni som inte vill höra om mitt gnäll kan hoppa över detta inlägg.
Men jag måste bara få skriva av mig lite. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med min sambo. Har sagt till han flertal gånger att han måste börja tänka på att SLUTA äta godis och dricka läsk. För vår dotter är mer medveten om vad han stoppar i sig än vad han tror att hon gör. Men han tror att det räcker med att gå till ett annat rum, så märker hon inget. MEN HON MÄRKER ALLT!. Vill inte att hon ska börja äta och dricka massa sånt, och då måste han verkligen skärpa sig. Men när jag säger det till han verkar han inte lyssna. Det går in genom ena örat och ut genom det andra, sen är det precis som vanligt igen. Det gäller även hans data vanor. Han vill gärna sitta vaken sent på nätterna och sedan sova bort halva förmiddagen. Har även sagt att det funkar inte när man har en liten bebis här hemma och att enda gången jag kan få sova "ut" är på helgen. Det tycker jag att jag faktiskt har rätt till (eller är jag självisk då?. Jag som tar hand om min dotter 24/7 annars). Det känns som om han inte är beredd att "ge upp" lite av den fritid som han hade förr. Sen ska man absolut få göra de saker man gillar trotts att man har fått barn, MEN med måtta och någon gång ibland. Jag själv fick ge upp det redan på BB. För vem ska annars ta hand om vår underbara dotter?. (vilket jag älskar att göra, så fatta mig inte fel)
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra för att han ska inse fakta. Jag vill inte bråka och jag tycker att han borde inse det själv. Orkar inte tjata på han hela tiden, för jag ser hur irriterad han blir. Tror inte han själv vill att hon ska stoppa i sig massa onyttiga saker. Jag har sagt att det är helt okej att äta på helgen (kvällstid när hon sover) och inte som det är nu (hela dagarna, 7 dagar i veckan). Han är helt enkelt för beroende av socker och ger det inte ens ett försök att sluta.
Så vad ska jag göra? Behöver verkligen hjälp i detta. Han verkar inte lyssna på mig. Eller ställer jag för höga krav på han? Är det mig det är "fel" på?.
En dag förra veckan frågade jag om han skulle med oss på babysim, då han ändå jobbade förmiddag och var hemma på kvällen. Men han ville hellre sitta hemma än att bli med oss. Det sårade mig faktiskt lite och tänkte då på hur M skulle känna som inte har sin pappa med sig. Det är oftast/alltid jag som åker iväg och gör saker med henne. Jag kan förstå om han är trött efter jobbet, men det var EN gång, och jag tyckte väl att han kunde bli med. Men men... Jag önskade att han kunde lyssna lite mer på mig.
Jag älskar han så otroligt mycket, så jag vågar inte ta upp detta med han, för jag är rädd för att vi ska börja bråka och det vill jag inte. Utan jag sväljer det, ler och går vidare. SÅ SNÄLLA HJÄLP MIG. VAD SKA JAG GÖRA?